Kortfattat kan man säga att det finns två saker i mjölk man kan reagera mot, antingen mot sockerarten laktos, eller mot proteinerna.

Laktosintolerans

Laktosintolerans förekommer i två varianter. Den primära laktosintoleransen, vilket är det som allmänt brukar avses, är en genetisk oförmåga att bryta ned mjölksocker. I resten av världen har nästan samtliga vuxna människor denna oförmåga. Av den anledningen är det egentligen fel att kalla tillståndet för en sjukdom. Bland etniska svenskar är denna frekvens bara någon procent. Symtomen är gasighet, lös avföring och magknip. Detta är inte något allvarligt tillstånd. En typisk sjukhistoria räcker som diagnos och det finns ingen provtagning som kan utesluta eller bekräfta diagnosen.

Behandlingen är laktosreducerad kost genom låglaktosprodukter. Om man vid något tillfälle ändå vill äta laktosinnehållande kost kan man innan måltid ta Laktrase – en kapsel med laktosnedbrytande enzym. I stort sett alla med laktosintolerans kan dricka små mängder mjölk utan symtom, därför är det aldrig nödvändigt med intyg till skolan för laktosfri kost. Barnet kan också äta mat som är tillagad med laktosinnehållande mjölkprodukter. Ibland erbjuder skolorna laktosfri mjölk, annars kan barnet dricka vatten till maten.

Laktosintolerans debuterar så gott som aldrig innan skolåldern. Om ett yngre barn har en klar och uppenbar laktosintolerans bör man utreda någon annan retning av tarmen, exempelvis glutenintolerans.

Sekundär laktosintolerans kan alla människor få om tarmen är irriterad. Den kan till exempel komma efter en magsjuka och yttrar sig så att diarréerna pågår trots att magsjukan lugnat sig. Efter några veckors laktosreducerad kost är man som regel botad och kan återgå till normalkost.

Mjölkproteinöverkänslighet

Detta är en helt annan sak. Det är ett tillstånd som är ganska vanligt, framförallt under de första levnadsåren. Personer med allergier i familjen eller problem med torr hud och eksem har större sannolikhet att ha mjölkproteinöverkänslighet men även barn helt utan riskfaktorer kan drabbas.

Symtomen kan vara mycket varierande med exempelvis astma, nästäppa, blod i avföring, långvarig eller återkommande feber. De tveklöst vanligaste symtomen är dock de ifrån huden med olika utslag och försämring av eksem, samt de från magen med smärtor och diarré.

Diagnos

Ofta gör man pricktest eller blodprov (RAST). Det brukar vi också göra, men tyvärr utesluter inte ett negativt prov överkänslighet. Detta kan inte nog understrykas. Med pricktest eller RAST fångar man bara upp ca 50% av alla som verkligen är överkänsliga mot något födoämne. Det bästa sättet att ta reda på om man är mjölköverkänslig är därför genom elimination - provokation. Man ska då under en begränsad tid, minst två veckor, strikt utesluta mjölkprotein vilket är lättare sagt än gjort eftersom mjölk finns i massor av livsmedel (exempelvis köttbullar, lättmargarin, leverpastej, prinskorv och välling). Man ska då märka en tydlig förbättring. Därefter provocerar man med mjölkprotein och man ska då märka en tydlig försämring. Den kan dock dröja flera dagar innan den kommer. Utför inte detta utan att först konsultera oss på barnmottagningen eller BVC.

Behandling

Helt mjölkproteinfri kost. Vi förordar alltid dietistkontakt eftersom det är svårt att hålla en mjölkfri diet. Vid komjölksproteinallergi kan det i ovanliga fall räcka med enstaka mjölkmolekyler för att barnet ska reagera även om de allra flesta kan tåla en viss mängd utan att reagera och bör i så fall få det för att främja toleransutvecklingen.

Glöm inte att tillgodose barnets kalkbehov eftersom mjölk är den viktigaste källan till calcium i vårt land. Så småningom utvecklar de flesta barn en tolerans och börjar tåla allt mer mjölk i kosten. Man bör därför provocera barnet med regelbundna intervall för att se när toleransutveckling uppkommer. Provtagning är sällan indicerat för att veta när man skall börja provocera. Förhöjda antikroppar eller en positiv pricktest kan kvarstå även efter att barnet i verkligheten tolererar mjölk i kosten. Vår utgångspunkt är att alla barn har en så varierad kost som möjligt och att man inte i onödan utesluter livsmedel.

Författare: Fredrik Cederblad och Johan Wrammert, barnläkare på Uppsala Barncentrum & Vårdcentral.