1. Låt inte barnets rädsla styra dig så att du tar hänsyn till den som om den vore rationell.
Det kan innebära att man inte svarar på barnets ”försäkringsfrågor”. Barn som känner oro vill ofta ha försäkringar från omgivningen trots att de egentligen vet att det inte finns någon fara. Exempelvis kan barnet vilja höra att föräldern inte dör på vägen till jobbet.
Det är naturligt att be om försäkringar när man är orolig, men i dessa fall litar barnet inte tillräckligt på sig själv och kan fråga överdrivet mycket. Svaren och försäkringarna ger ett lugn för stunden, men på längre sikt ökar de oron och frågandet. Människor i omgivningen blir också lätt frustrerade och irriterade på frågorna. Barnen kan då känna skuld samtidigt som de fortsätter att fråga för att bli av med ångesten och oron.

2. Sätt dig in i hur det känns för barnet, men utan att delta i barnets undvikande.
Barnen behöver både förståelse och hjälp för att komma förbi rädslan på ett bra sätt. I stället för att känna att det är något fel på deras temperament eller personlighet behöver dessa barn uppskattas för sina positiva egenskaper, till exempel att de är känsliga, lyhörda och empatiska, ansvarsfulla och omvårdande.

3. Undvik varför-frågor.
Det är vanligt att man som vuxen frågar ut barn om varför de känner och beter sig som de gör. Det kan skapa en känsla av hopplöshet och misslyckande hos barnet som inte kan ge någon rationell förklaring.

4. Hantera undvikanden.
Det är inte ovanligt att barn och ungdomar försöker ”maskera” undvikanden genom att t.ex. ge en acceptabel förklaring till sitt beteende: ”jag har tröttnat på fotboll”, ”jag glömde att säga till mamma så jag måste ringa henne” eller ”jag hörde inte vad du sa, säg det igen” etc.

5. Hjälp barnen att känna sig kompetenta och duktiga.
Ofta underlättar det om barnen får känna att de är viktiga och värdefulla och att de klarar av sina uppgifter. Det är bra att ge barnet ansvar inom sin kapacitet och att uppmuntra dem att delta i aktiviteter där de kan få visa sig duktiga. Man ska inte tvinga barnen utan hjälpa dem över tröskeln. Vidare är det vanligt att ängsliga barn har svårt att välja, och det kan vara värdefullt att träna dem i att göra val och ge beröm när de klarar sådana uppgifter.

6. Behåll händerna på ryggen!
När barn lider av oro och ångest är det vanligt att man vill hjälpa dem genom att ta över och göra saker åt dem för att lindra deras stress. Det kan dock få negativa konsekvenser om man börjar göra saker åt dessa barn eller försöker skydda dem från jobbiga situationer. Barnen kan då tro att de måste skyddas från något dåligt eller farligt och att de själva inte klarar av att hantera situationen. I stället bör man stärka barnen genom att låta dem klara situationen och skaffa sig erfarenheter. Föräldrar kan fråga sig själva om de tror att de hjälper sitt barn mer än vad andra vuxna hjälper sina barn.

7. Vaccinera mot ångest.
Ge barnen många vardagssituationer där de kan träna att hantera oro. Kan barnet ringa och beställa pizza i stället för att föräldern gör det? Kan man låta barnet följa med när förskolepersonalen går till andra avdelningen med något lånat eller för att fråga något? Barn behöver vänjas vid att möta nya situationer och nya människor, t.ex. genom att låta dem delta i föreningar eller vara med föräldrarna i olika sociala sammanhang. Detta ska förstås vara på barnens villkor och det är viktigt att inte överdriva eller att gå helt emot deras temperament.

8. Ge barnet tid.
Det är begripligt och naturligt att en vuxen blir frustrerad om barnet vägrar att följa med på en viss aktivitet. Man bör dock undvika att pressa barnet mot det yttersta målet på en gång. Oftast fungerar det bäst att puffa på barnet i små steg, att ge beröm och heja på men våga stanna kvar i det första stadiet. Man kan också säga saker som: ”Bra att du kom med. Nu sitter vi bara här och tittar” eller ”Många barn känner sig pirriga när de ska göra något som de inte har prövat tidigare”.

9. Uppmuntra barnen att berätta om jobbiga erfarenheter och känslor så att de lär sig att känna igen känslor av oro, ledsamhet och ilska.
Den vuxne bör lyssna utan att ge råd eller kritik och utan att engagera sig på ett överdrivet sätt. Man ska inte fråga för att lugna sig själv och det är viktigt att inte föra över sin egna överdrivna oro till barnet.

Socialstyrelsen (2010) Blyga och ängsliga barn. (2010-3-9). ISBN: 978-91-86301-98-9

Författare: Simon Swahnström, legitimerad psykolog

Publicerat: 28 Augusti , 2024

Granskare: Sanya Folkesson legitimerad psykolog